ForWhatIt´sWorth

Nu känns det verkligen som att våren är här. Dagen igår var helt underbar, strålande sol, inte ett moln på himlen och runt 12 grader varmt. Vindstilla var det också. Jag och Christian tog tillvara på dagen. Först åkte vi till folkesta och veckohandlade, sedan satt vi på balkongen i ngn timme. Avnjöt en cider i solen. När vi suttit på balkongen blev det en långpromenad med Biggie. Därför kändes det som att man kunde sätta sig i soffan med gott samvete på kvällen.

 

Kollar på en serie som heter Twin Peaks. Den är totalt vrickad men samtidigt så himla bra att man inte kan sluta kolla på den. Jag hade totalt missat den och älsklings kommentar när jag sa att jag inte sett den var "Va, har du inte sett den?!". Som vanligt tycker vi om samma saker så klart jag gillade den lika mycket som honom.

 

Har aldrig träffat en människa där förhållandet är så enkelt och underbart. Så här ska verkligen ett förhållande vara! Vi tycker lika om de sakerna som räknas. En sån enkel sak som mat, vi älskar båda att laga mat, och samma slags mat. Igår avnjöt vi marinerad kyckling inbunden i bacon med gräddsås och broccoli. Munorgasm! Har aldrig känt mig så trygg och älskad. Vi tar fram det bästa ur varandra och jag går runt med ett leende varje dag. För första gången på länge kan jag ärligt säga att jag älskar att leva. Tänk att livet kan ändras så totalt på bara ett par månader.

 

Var på uppföljning hos min psykiatriläkare i fredags. En ny läkare den här gången. Hon hade läst delar av min journal och hade nog förväntad sig ett vrak efter de tre ambulansfärder i vintras. Där kommer jag in med ett leende och ser ut som vilken frisk människa som helst. Den minen hon hade var obeskrivbar haha! Mötet tog ungefär en kvart. Det såg ut som att hon trodde jag ljög när jag sa att jag mådde bra, hon försäkrade sig om det tre gånger. Hon såg även att jag gått hos terapeut i två år och undrade hur jag kunde fått gå så länge.

 

Nästa gång jag ska till terapeuten är sista gången. Två år har hon funnits i mitt liv, vilket är en lång tid. Hon har gett mig extratimmar som jag egentligen inte hade rätt till. Men nu är jag äntligen i mål. När jag ser tillbaka hur jag mådde och var som person för två år sedan så känner jag inte igen mig. Från att gå från att i princip be om ursäkt för att jag finns till att våga ta plats och göra min röst hörd och inse att jag har rätt till det. Det är en befriande känsla, jag känner mig så fri. Så nu är det bara att hoppas på att jag har rätt inställning på min Bipolärmedicin så jag slipper ramla ner igen som i vintras.

 

Idag ska jag iväg på mitt kontakmannauppdrag. Om ungefär en timme ska jag hämta en 6årig liten pojke och åka på aktivitet med honom :) Det är roligt att ha två jobb, att få variation och kunna bidra till att en människa får en vardag som alla barn har rätt till.

 

Fint väder även idag, solen gör att humöret blir på topp!

 

Ha en fin söndag folkens ! :D

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland vänds hela ens tillvaro uppochner och en dörr som precis stod öppen är helt plötsligt stängd. Det kan upplevas som så fruktansvärt. Känslan av att känna sig helt handfallen, livet stannar upp ett tag.

Men är det sant att när en dörr stängs öppnas en annan? Kan det därmed innebära att den dörren som stängdes inte enbart representerar fruktansvärdhet utan även är anledningen till att en annan dörr kan öppnas?

När man väl känner sig redo att ta steget genom den nya dörren kanske innehållet på den sidan är bättre för en?

 

Mitt under själva processen känns det skönt att ha båda fötterna på jorden, att ha en medvetenhet. Man ska inte tro att man är något bara om man är i en relation. Man är något även om man är själv, det är inte som att ens människovärde försvinner. Jag har en bra utbildning, jag har körkort, jag har en lägenhet som jag älskar. Jag har dessutom ett arbete jag älskar och underbara arbetskollegor. Och sist men inte minst mina underbara vänner som ställer upp i vått och torrt. Saker förändras och det kan ta tid att acceptera en förändning, för att sen till och med kunna inse att förändringen faktiskt behövdes.

 

 

 

 

 

Okej.. Sann historia.. Yeah.

Hon var sjutton år, 45 kilo lätt, skinn och ben
Men spegeln äter upp det positiva som hon ser
Lämna mig ifred för jag orkar inte mer
Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem

så, spottar ut skam, hon lever med en fiende
lever med en nattsvart känsla så vidrig, men
Känns som döden knackar på när man är ensam
Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan

Tänk dig en massa människor som samlas runt dig
och pekar ut alla dina fel som ett mönster
Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet
det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster.

Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna
och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna
sömnlös, hoppet hoppade av
första chansen det fick så jag mår botten idag.
dd
Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss
En ensam fågel som bär på tok för stor kvist.

Våra liv kan kännas tomma och iscensatta
tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas
det äter upp mig inifrån, självkänslan
ligger i respirator så skadad och väntar

Den positiva lilla tjejen är försvunnen
Blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker
Varför spelar spegeln ett spel mot mig?
Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig?

Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang,
när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band?
Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött,
ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag
nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks
om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar
då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra

en osynlig 17-åring vore allas dröm
men inte på det sättet det skeppet har gått på grund
låt mig inte sitta själv idag igen
låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem

blickarna i korridoren är som knivhugg i låren
det är sånt som får mig att överväga resan till båren
tonåren, som skulle vara något bra
varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar?

Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel
det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel
det finns ingenting som går upp, allting går ner
bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev.

Du är vacker som du är, du måste vara som du var.
Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag
Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra
för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

 

 

 

Första känslan jag fick var lättnad, att jag fick min egen oroskänsla bekräftad. Det sa jag till henne och fick prata ut ordentligt om min oro kring situationen. Hon skulle vidarebefordra detta till den läkaren jag skulle träffa den eftermiddagen (igår) och jag fick meddelandet att han skulle göra allt i sin makt för att jag skulle kunna gå från avdelningen utan att känna mig alltför missnöjd. Jag vill också vara delaktig i vad för medicin jag stoppar i mig. Om det visar sig att jag är bipolär, vill jag prova andra mediciner först utan dessa biverkningar. Sista utvägen är litium. Tänk om jag inte är bipolär? Också kanske jag fått kroniska men från en medicin som ska hjälpa mot en sjukdom jag inte har ?

 

 

 

Bipolär sjukdom typ 2

 

Precis som vid typ 1 kännetecknas diagnosen för bipolär sjukdom typ 2 i ett växlande humör. I motsatts till typ 1 så är det inte de maniska perioderna som är dominerande. Tvärtom så är det de depressiva perioderna som är vanligast förekommande.

 

Bipolär sjukdom typ 2 - symtom

 

Det främsta symtomet på bipolär sjukdom typ 2 är återkommande depressioner. Mellan depressionerna går patienten i s.k. hypomaniska skov. Hypomani går att se som en mildare form av mani. Personen känner sig upprymd, positiv och full av energi. Inte sällan upplevs hon som driftig, kreativ och produktiv av omvärlden. Kännetecken på sjuklig hypomani är sömnlöshet och rastlöshet. Personen verkar impulsiv och nervös. Gränsen mellan hypomani och mani är inte helt lätt att fastställa. Mani är dock samma typ av tillstånd fast betydligt värre. Mani kan också övergå i ett psykotiskt tillstånd där personen kan tappa kontrollen över sig själv totalt. Då bipolär sjukdom kan ha en kreativ sida tillsammans men den melankoliska, grubblande är den inte helt ovanlig bland konstnärer. Många framstående konstnärer har förmodligen lidit av denna sjukdom. August Strindberg och Virginia Woolf är två författare som möjligtvis var bipolära.

 

Bipolär sjukdom typ 2 - diagnos

 

är obotligtoch den drabbade kommer att få lära sig leva med sin sjukdom. Det finns heller inga enkla test att göra för att ställa diagnos. Diagnosen består i en längre utredning som görs av läkare. I första hand består diagnostiseringen i observationer av och samtal med patienten. Då ärftlighet är en starkt bidragande faktor är det också viktigt att utreda familjen sjukdomshistoria. Inte sällan finns det en eller flera personer i släkten som uppvisar liknande problem. I viss utsträckning kan det säkert upplevas som kränkande att vända ut och in på en hel familjs sjukdomshistoria men i förlängningen är det värt det. En diagnos kan sätta namn på problem som har funnits mycket länge och öppna dörrar för den nödvändiga hjälpen.

 

Behandling

 

Vid en behandling används ofta stämningsstabiliserande läkemedel exempelvis litium, lamotrigin och valproat. I en kombinationsbehandling används både antidepressiva(i mitt fall fluoxetin) och antipsykotiska läkemedel. Tillsammans med medicinering används också psykoterapi för att hjälpa den som lider utav bipolär sjukdom typ 2. Ingen klarar av att själv ta sig ur detta tillstånd men det finns fungerade metoder till viss självhjälp. Ökad motion och bättre kost kan leda till bättre sömn, aptit och ett allmänt ökat välmående. Genom att skapa en fysisk balans med goda rutiner kan det psykiska välbefinnandet öka. Det är även viktigt att man får rätt kunskap om sin sjukdom så man lätt kan känna igen olika tecken när man håller på att bli sjuk. Med rätt behandling kan en patient leva flera år utan att besväras av symtom. Paradoxalt så är detta också sjukdomens baksida. Det är inte ovanligt att en patient inbillar sig att problemen är över och tror sig kunna leva utan sin medicin. Om patienten då upphör med medicineringen och börjar slarva med kost och hälsa är risken stor för nya episoder. Det gäller att alltid vara vaksam på sin sjukdom och aldrig glömma att den finns.

 

JAG VILL INTE DÖ.

JAG VILL BARA INTE LEVA.

 

 

Det var många människor på kalaset, omkring 20 stycken. Det var trevligt och det bjöds på kaffe, glass och kakor i mängder. Men även fast det var trevligt var det svårt för mig att orka. Har absolut ingen energi, går på någon slags reserv som egentligen inte finns. Ronnie är övertygad om att jag kommer hamna på avdelningen. Jag vill inte tro det, men samtidigt förstår jag vad han menar. Han menar inget illa när han säger så, han är bara så orolig och vill att jag ska må bra.

 

På avdelningen är jag på ett sätt trygg, där kan jag inte skada mig. Där är det rutiner med bestämda mattider. Då kan Ronnie slappna av mer. Jag är så ledsen över att jag skapar en oro. Känner mig som en last. Det är synd att en del av personalen är så totalt respektlösa och sänker människor som redan är nere. Sparkar på människor som redan ligger. Det är så sjukt, men det är sant. När man har en psykisk problematik som ångest eller depression är det som att man automatiskt skulle ha låg iq. Men det är fel, det behöver inte vara fel på iq på människor med den sortens problematik. Men så blir man behandlad av vissa, plus att vissa gör narr av problematiken man har och dessutom säger saker som "hur ska du klara jobba sen, är det inte bäst du hoppar av skolan". Jag sjönk som en sten och tänkte hoppa av utbildningen då. Sen ångrade jag mig, vem fan är han att bestämma vad jag ska göra med mitt liv? Det bestämmer jag själv. Det är det här jag vill, det jag brinner för. Brinner för att kunna hjälpa andra.

 

När personalen behandlar oss "inlagda" nedlåtande uppstår en "vi" och "dom" känsla. Det är så fel. Då kan man inte hjälpa någon. Det skulle behövas en stor ändring på arbetssättet på avdelningen. En kurs i bemötande skulle inte skada. Sjukt, jag har läst till socionom och har därför läst mycket om just bemötande och hur man är professionel. Så jag ser "felen" de gör och vill mest skrika och tala om hur de ska göra. Men vem lyssnar på mig när jag är en "inlagd". Våra åsikter är inte värda något. För personalen är ju "de friska" så de vet alltid bäst. Jag blir galen av att tänka på det. Vill verkligen inte hamna där. Första gången jag var inlagd blev jag osams med en personal som var helt fruktansvärt otrevlig. Var många som reagerade på det, några av mina kompisar som hälsade på mig på avdelningen blev totalt chockade över hans bemötande mot oss inlagda men även mot dem. Bråket resulterade i att jag skrev ut mig och stack därifrån sent på kvällen. Ville bara därifrån. Dagen efter mådde jag så dåligt över det som hänt så jag skadade mig. Skadade mig så jag hamnade på akuten och de sydde ihop handleden.

 

Det finns även bra personal på avdelningen. Personer som verkar brinna för att hjälpa andra. Men när man mår dåligt är det lättare att tro på det negativa som sägs. Man tycker inte om sig själv och det dåliga blir en slags sanning. Det som de i personalen med gott bemötande säger hamnar in skymundan.

 

Motviljan mot att hamna på avdelningen i kombination med känslan av att det ända stället som kan hjälpa en inte gör det skapar en otrygghet. Om inte psykiatriska kliniken hjälper, vem ska man vända sig till då? Det finns ingen. Jag hoppas innerligt att andra psykavdelningar i resten av landet fungerar bättre. Avdelningar har potential till att lyfta människor om de utformat ett arbetssätt som passar in på problematiken som de inlagda har. Jag ville ha en vårdplan, vad hjälper det att sitta inlåst på en avdelning och stirra in i väggen? Inte ett dugg hjälper det, det gör att man känner sig ännu mer osynlig. Personlen är där fast samtidigt är de inte närvarande. De ser inte hur man mår. Jag har svårt att be om hjälp när jag mår dåligt. Vore skönt om personalen kunde vara lite mer lyhörda.

 

Mobila teamet ringde förut, hon verkade inte vara så glad över att jag är själv hemma. Hon bad mig ringa psykjouren om mitt mående förvärrades och sa numret 016-103510 flera gånger för att göra sig säker på att jag visste vart jag skulle vända mig. Kan det numret utantill vid det här laget.

 

 

 

 

Har fått byta läkare många gånger i år. Lära känna en ny läkare som har sina egna idéer om vad som är fel på mig och därför har jag fått börja på ruta ett om och om igen.  Är nere i en svacka eftersom jag inte tålde kompletteringsmedicinen jag fick i februari. Så har bara haft en antidepressiv medicin nu ett tag och sakta men säkert dalat ner mot det svarta. Kontaktade psykiatrin för ett tag sen och igår ringde en läkare till mig, en ny så även denna gång. Kände hopplösheten komma när hon frågade den berömda frågan "kan du berätta lite om dig". Min journal är lång och det är svårt att göra en kort sammanfattning. Kände mig så himla trött när jag frågade om hon inte läst min journal. Jag var inte beredd på svaret jag fick. Hon svarade nämligen "Jo jag har läst den noggrant".

 

Så jag behövde inte börja om, när jag pratade om något som står i min journal behövde jag inte berätta i detalj, hon visste redan vad jag pratade om. Det var så himla skönt, ville mest gråta. Hon lät så omtänksam, noggrann och mån om att hitta en lösning som passar mig så jag kan komma upp ur det svarta.

 

Vet inte hur jag ska beskriva det svarta, det är svårt att förstå om man inte varit deprimerad och haft ångest. Men depressionen gör att allt känns grått och poänglöst. Ångesten skapar en oro över tillvaron håller på att driva mig till vansinne. Oro som inte är berättigad, jag tror nämligen alltid att det värsta ska hända, att allt som betyder något kommer försvinna. Jag vågar inte vara glad för jag är rädd hela tiden. Depressionen och ångesten turas om att vara starkast. När ångesten är som värst vill jag bara få den att försvinna, där kommer rakbladen in i bilden. Mina ångestdämpare och ett av mina beroenden. Många har svårt att förstå hur ett så destruktivt beteende som att skära sig kan vara till hjälp. Jag ska försöka förklara hur det hjälper mig, om än en kort stund. När jag skär mig känner jag en fysisk smärta som dämpar den psykiska smärtan. När jag gör mig själv illa får jag även en adrenalinkick som ger en morfinliknande känsla och jag blir lugn. Problemet är ju att det är farligt, att jag när jag sitter där i mitt rus inte bryr mig om hur djupt jag skär, att jag faktiskt kan dö. Och sen efteråt kommer ångesten tillbaka, ångesten och skammen. När jag skar så djupt att det behövdes sys och fick skjuts till akuten. När läkaren frågade vad som hänt, oron som infann sig i hans blick och blickarna han och sköterskan växlade. Sen kom frågan som jag visste skulle komma, "ska vi ringa psyk". Hade skrivit ut mig dagen före.

 

Min läkare, Kerstin, som jag pratade med igår lär oroad. Jag har nämligen svårt att visa att jag mår dåligt. Jag vill inte vara till besvär vilket leder till att jag drar mig undan när jag mår som sämst. När jag är själv ökar risken för att jag ska göra dumma saker. Så Kerstin ville att jag skulle lägga in mig. Men jag vill inte tillbaka till avdelningen. Därför kommer mobila teamet ringa mig en gång om dagen den här helgen. Kolla att jag är okej. Tror Ronnie tycker det är bättre också, en trygghet för honom.

 

Om en stund ska vi iväg på kalas med Amilia. Ronnie ligger och sover just nu, han mår apa över sin rygg. Så ingen av oss är på topp just nu. Men vi försöker, för Amilias skull. Var på Leos lekland förut med Micky, vet inte vem som tyckte det var mest roligt. Amilia eller micky? Micky förvandlades till ett barn och kastade sig in i bollhavet !

 

Nu vaknade Ronnie och vi ska slå in presenten och åka, så jag skriver mer sen.

Händer så mycket just nu, inte runt omkring mig men med mig. Började i terapi för ungefär ett år sedan. Börjar verkligen se och känna skillnaden mellan mig då och mig nu. Det gör mig både glad och ledsen på samma gång. Ledsen över hur vilsen jag var, men glad över att jag sakta börjat resan mot att må bättre, att få det livet jag kan ha. Att vara den personen jag vill vara. Men jag har också fått medvetenhet kring hur lång resa jag har kvar, kanske hela livet. Men för varje litet steg i rätt riktning lär jag mig att uppskatta livet mer, det är så himla värt allt slit och alla tårar.

 

Att vakna och känna glädje över en ny dag. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Så svart som allt varit och fortfarande är i vissa perioder. Men bara smaken på glädje, på att leva gör att jag fortsätter kämpa. Jag är så tacksam för de vänner jag har som stannat kvar, som känner mig och fortfarande älskar mig. Det är min största rädsla, att vara illa omtyckt för den jag är. Det har gjort att jag tidigare inte vågat visat vem jag är, för om jag inte visar det, visar mig och min sårbarhet kan ingen skada mig. Det har gjort mig väldigt ensam.

 

Jag har även blundat för mina känslor, för om man inte känner gör det inte lika ont och jag har kunnat värja mig mot den inre smärta människor utsatt mig för. Det har gjort att jag samlat på mig ett hav av känslor som inte fått möjlighet att ventileras. Som en bomb som kan explodera när som helst. Jag har levt i en bubbla och sett på världen uppifrån, jag har inte varit närvarande i rummet. Det som händer, händer inte mig, för jag sitter på tryggt avstånd från det och bara iakttar. Så har det varit så länge jag kan minnas.

 

Går runt med en rädsla hela tiden, över att snart kommer något hemskt att hända. Så har det alltid varit, kom alltid en ny explosion med negativitet som gjorde att tillvaron, som man inte trodde kunde bli värre, allt blev det, värre. Man förberedde sig genom att alltid tro det värsta, inte förvänta sig något. Aldrig hoppas. Om tillvaron för några sekunder kändes okej blev jag jätterädd, för då visste jag att snart, snart skulle den bubblan spricka och tillvaron skulle förvandlas till ett levande helvete. Allt stod i kontrast, en bra tillvaro resulterade i ett helvete i nästa stund. Så ett medelmåttigt helvete var det bästa, då uppstod inga kontraster. Men självklart innehöll livet kontraster, speciellt inför högtider som startar en stress och en strävan hos människor att uppnå det ouppnåeliga. Givetvis raserades allt i sista sekund och helvetet uppstod. Jag har alltid hatat högtider. Ville gömma mig tills det var över och det medelmåttiga helvetet återfann sig.

 

När jag började i terapin började jag sakta, sakta öppna mig och tillåta mig att känna. Det kändes som att allt vällde ut och tillvaron blev värre än någonsin. Så mycket obearbetad smärta som behövde lyftas. Livet kändes övermäktigt och under 2012 försökte jag ta livet av mig två gånger och var inlagd på psykiatriska kliniken två gånger. Att lyssna mot mig själv och det jag känner är viktigt för att lära känna mig själv och förstå hur jag fungerar och vad de olika känslorna jag känner betyder, Känslor kan betyda så mycket och det är så otroligt viktigt att man lyssnar på sig själv, på sin kropp. Den berättar så mycket om dig själv, när det är dags att stanna upp och andas, när det är dags att säga ifrån och stå upp för sig själv men även när det är dags att ta ett steg tillbaka, inse att man är människa och att man som människa kan göra fel. Då är det viktigt att rätta till felen genom att erkänna dem. Det är bara genom att göra så som man kan utvecklas och växa som människa. Att lyssna mot sig själv och vara öppen. Det är sjukt skrämmande, men samtidigt är det den enda vägen mot ett bättre liv. Att våga visa sig sårbar är det enda sättet att visa sig själv vem man är och försöka lära känna den personen. En annan sak som gör resan, livet, ännu svårare är att man ändras som person genom hela livet. Man måste alltså lära känna sig själv hela livet. Men samtidigt är det livet, en utmaning, för om man lär känna sig själv helt på en gång, vad är då meningen med livet? Då hade tillvaron varit ganska meningslös om det inte funnits "hinder"  att övervinna. Det går att se på det här på olika sätt. Jag kan se det negativt och känna att livet är för svårt, att jag inte orkar med arbetet som krävs, att jag inte orkar med det som livet innebär. Jag kan också se det positivt, våga anta utmaningen livet är. Våga leva, våga vara glad men också våga vara ledsen. Ta ett steg framåt men även ett steg tillbaka, och istället för att se ett steg tillbaka som ett misslyckande kan man lära sig något utav det för att kunna bemästra liknande situationer i framtiden.  Att se motgångar som något positivt,  för utan motgångar kan man inte utvecklas som människa.