Så har min vardag sett ut de senaste månaderna. Det är lätt att leva i förnekelse, det är svårt att leva när verkligheten kommer ikapp och man inser att ens livssituation är totalt ohållbar. Likgiltigheten som tagit över mitt sinne. Som inte bryr sig om konsekvenserna, jag vill bara slippa känna. Slippa alla tankar som krigar i min hjärna så jag inte kan slappna av. Suget efter att bedöva mig så jag flyter bort och svävar i total tanketystnad. Har långsamt blivit sämre och sämre. Som vanligt kör jag på alldeles för länge. Stressen som uppstår då man har en ekonomi som faller som ett störtande flygplan gör inte tillvaron lättare att hantera.
Manin tar över och kroppen går på högvarv.
Tillslut orkar inte kroppen längre. Jag faller ner i depressionen och vill bara sova. Orkar inte känna, orkar inte engagera mig i saker som egentligen betyder så otroligt mycket för mig. Det känns helt fruktansvärt och skuldkänslorna håller på att driva mig till vansinne.
Träffade en läkare på psykiatriska mottagningen i Onsdags. Det var först när jag pratade med henne som jag insåg hur dåligt jag faktiskt mår just nu. Hon kontaktade psykiatriska kliniken och jag blev inskriven på avdelning 20. De andra gångerna har jag blivit inlagd på 22 men jag fick emorageilskeutbrott eftersom en personal på den avdelningen är så totalt empatilös och fick mig att försöka ta livet av mig första gången jag var inlagd. Andra gången i november/december 2012 bad jag om att slippa ha något med honom att göra, men trots det var det just HAN som skulle vara med på mina läkarsamtal. Det var han som blev helt vansinnig på mig när jag blev ledsen när jag skulle skrivas ut, jag kände mig inte redo, jag hade skadat mig när jag var hemma på permis och rädslan över att åka tillbaka till min lägenhet fick mig att bryta ihop av rädsla för mig själv. Det var han som sprang efter mig när jag gråtandes rusade in på toaletten. Det var han som höll på att låsa upp när jag var där inne för att slänga ut mig. Det var han som skrek "hon ska ut". Tackolov var det en annan personal i rummet som pratade med min rumskompis, som stoppade honom. Så jag fick gråta klart och samla mig för att sedan packa ihop mina saker och lämna avdelningen. Enligt honom är jag svag och borde ge upp drömmen om socionom, han ville att jag skulle hoppa av skolan, och han sänkte mig i botten.
På avdelning 20 är bemötande helt annorlunda, personalen bryr sig om sina patienter och de ser mig. De frågar mig hur jag mår och när jag vaknade i total skräck klockan 03:00 efter den värsta gastkramande mardrömmen jag någonsin haft satt en personal och pratade med mig i en timme. Jag är rädd för litium, rädd att mina njurar ska sluta fungera. Det var det jag drömde, och jag spände mig så fruktansvärt i drömmen att jag fick ont i hela kroppen och var övertygad om att jag dödligt sjuk. Jag försökte hitta larmknappen men hittade den inte, när drömmen långsamt släppte taget kunde jag ta mig ur sängen och gå till personalen. Jag var jätterädd och totalt förvirrad, kommer knappt ihåg hur jag tog mig från sängen genom korridoren och in i rondrummet där jag landade i en stol, totalt skräckslagen. Personalen engagerade sig verkligen i mig och mitt mående och kämpade för att få mig att slappna av, och lyckades. Sen fick jag theralen och nozinan för att kroppen skulle kunna slappna av och jag skulle våga gå och sova igen. Jag var på väg till sängen i tanken flera gånger, men skräcken att uppleva en till mardröm höll mig kvar. Tillslut började medicinen verka och jag tog mig till sängen, somnade efter en stund med lampan tänd. Kan inte beskriva med ord hur fruktansvärt jag mådde, och inte heller hur tacksam jag är att du fick mig att må lite bättre. Att du delade med dig av dig själv, dina egna erfarenheter och kunde relatera det till min situation. Att behovet av medicinen för gå före de eventuella biverkningarna även om de framstår som väldigt skrämmande. Att man måste acceptera att det är som det är. Du är guld värd, du är en sån person som jag kommer komma ihåg. Trots att jag inte känner dig hjälpte du mig så otroligt mycket.
För tillfället är jag hemma hos älskling, har permission till på måndag. Ville skriva ut mig idag men egentligen är det nog en dålig idé. Det tyckte läkaren, och därför fick jag permis till måndag kl 11. De kommer även ringa imorgon för att se hur jag mår. Var helt underbart att träffa Ronnie och Amilia, de mötte mig på vägen <3 Min underbara fina pojkvän. Bara en kram av dig läker en del av såren jag har. Bara vetskapen om att du finns. Går inte att beskriva med ord vilken fantastisk person du är. Även fast jag faller ner i depressioner ibland och inte orkar engagera mig som jag vill, vill jag att du ska veta att längst inne i mitt hjärta, där finns du Ronnie
Bipolär sjukdom typ 2
Precis som vid typ 1 kännetecknas diagnosen för bipolär sjukdom typ 2 i ett växlande humör. I motsatts till typ 1 så är det inte de maniska perioderna som är dominerande. Tvärtom så är det de depressiva perioderna som är vanligast förekommande.
Bipolär sjukdom typ 2 - symtom
Det främsta symtomet på bipolär sjukdom typ 2 är återkommande depressioner. Mellan depressionerna går patienten i s.k. hypomaniska skov. Hypomani går att se som en mildare form av mani. Personen känner sig upprymd, positiv och full av energi. Inte sällan upplevs hon som driftig, kreativ och produktiv av omvärlden. Kännetecken på sjuklig hypomani är sömnlöshet och rastlöshet. Personen verkar impulsiv och nervös. Gränsen mellan hypomani och mani är inte helt lätt att fastställa. Mani är dock samma typ av tillstånd fast betydligt värre. Mani kan också övergå i ett psykotiskt tillstånd där personen kan tappa kontrollen över sig själv totalt. Då bipolär sjukdom kan ha en kreativ sida tillsammans men den melankoliska, grubblande är den inte helt ovanlig bland konstnärer. Många framstående konstnärer har förmodligen lidit av denna sjukdom. August Strindberg och Virginia Woolf är två författare som möjligtvis var bipolära.
Bipolär sjukdom typ 2 - diagnos
är obotligtoch den drabbade kommer att få lära sig leva med sin sjukdom. Det finns heller inga enkla test att göra för att ställa diagnos. Diagnosen består i en längre utredning som görs av läkare. I första hand består diagnostiseringen i observationer av och samtal med patienten. Då ärftlighet är en starkt bidragande faktor är det också viktigt att utreda familjen sjukdomshistoria. Inte sällan finns det en eller flera personer i släkten som uppvisar liknande problem. I viss utsträckning kan det säkert upplevas som kränkande att vända ut och in på en hel familjs sjukdomshistoria men i förlängningen är det värt det. En diagnos kan sätta namn på problem som har funnits mycket länge och öppna dörrar för den nödvändiga hjälpen.
Behandling
Vid en behandling används ofta stämningsstabiliserande läkemedel exempelvis litium, lamotrigin och valproat. I en kombinationsbehandling används både antidepressiva(i mitt fall fluoxetin) och antipsykotiska läkemedel. Tillsammans med medicinering används också psykoterapi för att hjälpa den som lider utav bipolär sjukdom typ 2. Ingen klarar av att själv ta sig ur detta tillstånd men det finns fungerade metoder till viss självhjälp. Ökad motion och bättre kost kan leda till bättre sömn, aptit och ett allmänt ökat välmående. Genom att skapa en fysisk balans med goda rutiner kan det psykiska välbefinnandet öka. Det är även viktigt att man får rätt kunskap om sin sjukdom så man lätt kan känna igen olika tecken när man håller på att bli sjuk. Med rätt behandling kan en patient leva flera år utan att besväras av symtom. Paradoxalt så är detta också sjukdomens baksida. Det är inte ovanligt att en patient inbillar sig att problemen är över och tror sig kunna leva utan sin medicin. Om patienten då upphör med medicineringen och börjar slarva med kost och hälsa är risken stor för nya episoder. Det gäller att alltid vara vaksam på sin sjukdom och aldrig glömma att den finns.
JAG VILL INTE DÖ.
JAG VILL BARA INTE LEVA.
Vet ni hur det känns att vara rädd hela tiden?
Att hela tiden vara på helspänn?
Aldrig kunna slappna av och vara i nuet och glädjas över stunden?
Känslan att det bra kommer ändå vara över snart så det är ingen idé att bli glad, för då kommer man bara bli ledsen sen.
Och känslan av att vara glad och sen bli besviken och ledsen är värre.
Då är det bättre att inte förvänta sig någonting från början.
För då slipper man bli besviken.
