ForWhatIt´sWorth

Det var många människor på kalaset, omkring 20 stycken. Det var trevligt och det bjöds på kaffe, glass och kakor i mängder. Men även fast det var trevligt var det svårt för mig att orka. Har absolut ingen energi, går på någon slags reserv som egentligen inte finns. Ronnie är övertygad om att jag kommer hamna på avdelningen. Jag vill inte tro det, men samtidigt förstår jag vad han menar. Han menar inget illa när han säger så, han är bara så orolig och vill att jag ska må bra.

 

På avdelningen är jag på ett sätt trygg, där kan jag inte skada mig. Där är det rutiner med bestämda mattider. Då kan Ronnie slappna av mer. Jag är så ledsen över att jag skapar en oro. Känner mig som en last. Det är synd att en del av personalen är så totalt respektlösa och sänker människor som redan är nere. Sparkar på människor som redan ligger. Det är så sjukt, men det är sant. När man har en psykisk problematik som ångest eller depression är det som att man automatiskt skulle ha låg iq. Men det är fel, det behöver inte vara fel på iq på människor med den sortens problematik. Men så blir man behandlad av vissa, plus att vissa gör narr av problematiken man har och dessutom säger saker som "hur ska du klara jobba sen, är det inte bäst du hoppar av skolan". Jag sjönk som en sten och tänkte hoppa av utbildningen då. Sen ångrade jag mig, vem fan är han att bestämma vad jag ska göra med mitt liv? Det bestämmer jag själv. Det är det här jag vill, det jag brinner för. Brinner för att kunna hjälpa andra.

 

När personalen behandlar oss "inlagda" nedlåtande uppstår en "vi" och "dom" känsla. Det är så fel. Då kan man inte hjälpa någon. Det skulle behövas en stor ändring på arbetssättet på avdelningen. En kurs i bemötande skulle inte skada. Sjukt, jag har läst till socionom och har därför läst mycket om just bemötande och hur man är professionel. Så jag ser "felen" de gör och vill mest skrika och tala om hur de ska göra. Men vem lyssnar på mig när jag är en "inlagd". Våra åsikter är inte värda något. För personalen är ju "de friska" så de vet alltid bäst. Jag blir galen av att tänka på det. Vill verkligen inte hamna där. Första gången jag var inlagd blev jag osams med en personal som var helt fruktansvärt otrevlig. Var många som reagerade på det, några av mina kompisar som hälsade på mig på avdelningen blev totalt chockade över hans bemötande mot oss inlagda men även mot dem. Bråket resulterade i att jag skrev ut mig och stack därifrån sent på kvällen. Ville bara därifrån. Dagen efter mådde jag så dåligt över det som hänt så jag skadade mig. Skadade mig så jag hamnade på akuten och de sydde ihop handleden.

 

Det finns även bra personal på avdelningen. Personer som verkar brinna för att hjälpa andra. Men när man mår dåligt är det lättare att tro på det negativa som sägs. Man tycker inte om sig själv och det dåliga blir en slags sanning. Det som de i personalen med gott bemötande säger hamnar in skymundan.

 

Motviljan mot att hamna på avdelningen i kombination med känslan av att det ända stället som kan hjälpa en inte gör det skapar en otrygghet. Om inte psykiatriska kliniken hjälper, vem ska man vända sig till då? Det finns ingen. Jag hoppas innerligt att andra psykavdelningar i resten av landet fungerar bättre. Avdelningar har potential till att lyfta människor om de utformat ett arbetssätt som passar in på problematiken som de inlagda har. Jag ville ha en vårdplan, vad hjälper det att sitta inlåst på en avdelning och stirra in i väggen? Inte ett dugg hjälper det, det gör att man känner sig ännu mer osynlig. Personlen är där fast samtidigt är de inte närvarande. De ser inte hur man mår. Jag har svårt att be om hjälp när jag mår dåligt. Vore skönt om personalen kunde vara lite mer lyhörda.

 

Mobila teamet ringde förut, hon verkade inte vara så glad över att jag är själv hemma. Hon bad mig ringa psykjouren om mitt mående förvärrades och sa numret 016-103510 flera gånger för att göra sig säker på att jag visste vart jag skulle vända mig. Kan det numret utantill vid det här laget.