Just give me a reason
Har fått byta läkare många gånger i år. Lära känna en ny läkare som har sina egna idéer om vad som är fel på mig och därför har jag fått börja på ruta ett om och om igen. Är nere i en svacka eftersom jag inte tålde kompletteringsmedicinen jag fick i februari. Så har bara haft en antidepressiv medicin nu ett tag och sakta men säkert dalat ner mot det svarta. Kontaktade psykiatrin för ett tag sen och igår ringde en läkare till mig, en ny så även denna gång. Kände hopplösheten komma när hon frågade den berömda frågan "kan du berätta lite om dig". Min journal är lång och det är svårt att göra en kort sammanfattning. Kände mig så himla trött när jag frågade om hon inte läst min journal. Jag var inte beredd på svaret jag fick. Hon svarade nämligen "Jo jag har läst den noggrant".
Så jag behövde inte börja om, när jag pratade om något som står i min journal behövde jag inte berätta i detalj, hon visste redan vad jag pratade om. Det var så himla skönt, ville mest gråta. Hon lät så omtänksam, noggrann och mån om att hitta en lösning som passar mig så jag kan komma upp ur det svarta.
Vet inte hur jag ska beskriva det svarta, det är svårt att förstå om man inte varit deprimerad och haft ångest. Men depressionen gör att allt känns grått och poänglöst. Ångesten skapar en oro över tillvaron håller på att driva mig till vansinne. Oro som inte är berättigad, jag tror nämligen alltid att det värsta ska hända, att allt som betyder något kommer försvinna. Jag vågar inte vara glad för jag är rädd hela tiden. Depressionen och ångesten turas om att vara starkast. När ångesten är som värst vill jag bara få den att försvinna, där kommer rakbladen in i bilden. Mina ångestdämpare och ett av mina beroenden. Många har svårt att förstå hur ett så destruktivt beteende som att skära sig kan vara till hjälp. Jag ska försöka förklara hur det hjälper mig, om än en kort stund. När jag skär mig känner jag en fysisk smärta som dämpar den psykiska smärtan. När jag gör mig själv illa får jag även en adrenalinkick som ger en morfinliknande känsla och jag blir lugn. Problemet är ju att det är farligt, att jag när jag sitter där i mitt rus inte bryr mig om hur djupt jag skär, att jag faktiskt kan dö. Och sen efteråt kommer ångesten tillbaka, ångesten och skammen. När jag skar så djupt att det behövdes sys och fick skjuts till akuten. När läkaren frågade vad som hänt, oron som infann sig i hans blick och blickarna han och sköterskan växlade. Sen kom frågan som jag visste skulle komma, "ska vi ringa psyk". Hade skrivit ut mig dagen före.
Min läkare, Kerstin, som jag pratade med igår lär oroad. Jag har nämligen svårt att visa att jag mår dåligt. Jag vill inte vara till besvär vilket leder till att jag drar mig undan när jag mår som sämst. När jag är själv ökar risken för att jag ska göra dumma saker. Så Kerstin ville att jag skulle lägga in mig. Men jag vill inte tillbaka till avdelningen. Därför kommer mobila teamet ringa mig en gång om dagen den här helgen. Kolla att jag är okej. Tror Ronnie tycker det är bättre också, en trygghet för honom.
Om en stund ska vi iväg på kalas med Amilia. Ronnie ligger och sover just nu, han mår apa över sin rygg. Så ingen av oss är på topp just nu. Men vi försöker, för Amilias skull. Var på Leos lekland förut med Micky, vet inte vem som tyckte det var mest roligt. Amilia eller micky? Micky förvandlades till ett barn och kastade sig in i bollhavet !
Nu vaknade Ronnie och vi ska slå in presenten och åka, så jag skriver mer sen.
