I am who I am so I do what I can when I can
Försöker att inte tänka på det för det gör mig så ledsen, men jag vill dela med mig av det. Skriva har alltid varit som terapi för mig, att få vräka ut sina känslor i text för att få utlopp för det jag känner.
Som jag skrivit i tidigare inlägg blev jag inlagd på psykiatriska kliniken för en vecka sedan. Sen gick allt fort, jag fick träffa en av läkarna, helt plötsligt hade jag en diagnos och litium sattes in. Jag hängde inte med men oron över det som hände gjorde att jag mådde ännu sämre. Någonstans kändes det inte rätt, att det inte gått rätt till. Hur kunde läkaren som jag träffat max 3 gånger i mitt liv ta beslutet om att jag är bipolär, vilket är en av de tyngsta diagnoserna? Varför har ingen utredning gjorts, där jag fått vara delaktig i arbetet kring mig, vad grundade han sitt beslut på? Hur kunde jag få litium utskrivet, en medicin som är riktigt tung och inte skrivs ut särskilt ofta? Helt plötsligt blev jag behandlad som gravt sinnessjuk, med enkel svenska och nuttinuttande som att jag var för sjuk för att förstå att jag var sjuk.
Alla dessa tankar gjorde mig orolig och jag pratade med de andra inlagda och de fattade inte heller hur det kunde blivit som det blev kring mig. Efter några dagars litiumbehandling kom en sköterska fram till mig och sa att hon ville prata med mig. Hon såg väldigt upprörd ut. Hon sa att hon inte trodde jag förstått vad litium är och hur tung medicinen är. Hon och hennes kollegor hade reagerat när jag blev insatt på litium sa hon. Att det är så ovanligt, litium är en så tung medicin att enda gångerna man brukar sätta in den är på tvångsinlagda patienter som haft diagnosen ett tag och har slut på medicinska alternativ. Hon sa att hon ville säga det till mig för att hon kände att det inte gått rätt till, att det här inte var bra. Hon berättade att en sköterska som jobbat på avdelningen i 13 år(tror det var 13) aldrig sett något liknande.
Första känslan jag fick var lättnad, att jag fick min egen oroskänsla bekräftad. Det sa jag till henne och fick prata ut ordentligt om min oro kring situationen. Hon skulle vidarebefordra detta till den läkaren jag skulle träffa den eftermiddagen (igår) och jag fick meddelandet att han skulle göra allt i sin makt för att jag skulle kunna gå från avdelningen utan att känna mig alltför missnöjd. Jag vill också vara delaktig i vad för medicin jag stoppar i mig. Om det visar sig att jag är bipolär, vill jag prova andra mediciner först utan dessa biverkningar. Sista utvägen är litium. Tänk om jag inte är bipolär? Också kanske jag fått kroniska men från en medicin som ska hjälpa mot en sjukdom jag inte har ?
Sen blev jag ledsen. Sen blev jag lite småbitter och visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt situationen. Är det inte typiskt att det händer just mig ?
Det hela resulterade i att litium sattes ut (jag tar inte litium längre) och uppföljningsmöte bokades in på psykiatriska mottagningden den 17 maj där utredning ska diskuteras samt vilken medicin jag ska prova. Litiumsköterskan ska också vara med för att kunna ge en professionell bild av litiums effekt utifall att jag skulle vilja börja med litium igen. Jag står fast vid att jag aldrig i helvete kommer börja med en så tung medicin om jag inte utretts för diagnosen, varit delaktig i processen och provat alla andra mediciner först.
Helt plötsligt blev allt så ordnat. Allt för att släta över det stora felet. Men jag är glad att sköterskan pratade med mig. Att hon gick mot läkaren och vågade säga vad hon tyckte till mig. Det ska du ha ett stort tack för.
Jag blev utskriven igår, det är otroligt skönt att vara hemma. Fick numret till avdelningen och de sa att jag fick komma tillbaka direkt om jag kände att jag inte klarar vara hemma. Nu är jag sjukskriven veckan ut. Läkaren ville sjukskriva mig längre men jag sa nej, för jag vet att jag bara kommer bli sämre om jag sätter mig ner och inte gör någonting. Det tyckte läkaren var en sund inställning, och var ett bevis på att jag är ambitiös.
Och jo, jag är nog fruktansvärt envis.
