Psykodynamisk psykoterapi del ett
Händer så mycket just nu, inte runt omkring mig men med mig. Började i terapi för ungefär ett år sedan. Börjar verkligen se och känna skillnaden mellan mig då och mig nu. Det gör mig både glad och ledsen på samma gång. Ledsen över hur vilsen jag var, men glad över att jag sakta börjat resan mot att må bättre, att få det livet jag kan ha. Att vara den personen jag vill vara. Men jag har också fått medvetenhet kring hur lång resa jag har kvar, kanske hela livet. Men för varje litet steg i rätt riktning lär jag mig att uppskatta livet mer, det är så himla värt allt slit och alla tårar.
Att vakna och känna glädje över en ny dag. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Så svart som allt varit och fortfarande är i vissa perioder. Men bara smaken på glädje, på att leva gör att jag fortsätter kämpa. Jag är så tacksam för de vänner jag har som stannat kvar, som känner mig och fortfarande älskar mig. Det är min största rädsla, att vara illa omtyckt för den jag är. Det har gjort att jag tidigare inte vågat visat vem jag är, för om jag inte visar det, visar mig och min sårbarhet kan ingen skada mig. Det har gjort mig väldigt ensam.
Jag har även blundat för mina känslor, för om man inte känner gör det inte lika ont och jag har kunnat värja mig mot den inre smärta människor utsatt mig för. Det har gjort att jag samlat på mig ett hav av känslor som inte fått möjlighet att ventileras. Som en bomb som kan explodera när som helst. Jag har levt i en bubbla och sett på världen uppifrån, jag har inte varit närvarande i rummet. Det som händer, händer inte mig, för jag sitter på tryggt avstånd från det och bara iakttar. Så har det varit så länge jag kan minnas.
Går runt med en rädsla hela tiden, över att snart kommer något hemskt att hända. Så har det alltid varit, kom alltid en ny explosion med negativitet som gjorde att tillvaron, som man inte trodde kunde bli värre, allt blev det, värre. Man förberedde sig genom att alltid tro det värsta, inte förvänta sig något. Aldrig hoppas. Om tillvaron för några sekunder kändes okej blev jag jätterädd, för då visste jag att snart, snart skulle den bubblan spricka och tillvaron skulle förvandlas till ett levande helvete. Allt stod i kontrast, en bra tillvaro resulterade i ett helvete i nästa stund. Så ett medelmåttigt helvete var det bästa, då uppstod inga kontraster. Men självklart innehöll livet kontraster, speciellt inför högtider som startar en stress och en strävan hos människor att uppnå det ouppnåeliga. Givetvis raserades allt i sista sekund och helvetet uppstod. Jag har alltid hatat högtider. Ville gömma mig tills det var över och det medelmåttiga helvetet återfann sig.
När jag började i terapin började jag sakta, sakta öppna mig och tillåta mig att känna. Det kändes som att allt vällde ut och tillvaron blev värre än någonsin. Så mycket obearbetad smärta som behövde lyftas. Livet kändes övermäktigt och under 2012 försökte jag ta livet av mig två gånger och var inlagd på psykiatriska kliniken två gånger. Att lyssna mot mig själv och det jag känner är viktigt för att lära känna mig själv och förstå hur jag fungerar och vad de olika känslorna jag känner betyder, Känslor kan betyda så mycket och det är så otroligt viktigt att man lyssnar på sig själv, på sin kropp. Den berättar så mycket om dig själv, när det är dags att stanna upp och andas, när det är dags att säga ifrån och stå upp för sig själv men även när det är dags att ta ett steg tillbaka, inse att man är människa och att man som människa kan göra fel. Då är det viktigt att rätta till felen genom att erkänna dem. Det är bara genom att göra så som man kan utvecklas och växa som människa. Att lyssna mot sig själv och vara öppen. Det är sjukt skrämmande, men samtidigt är det den enda vägen mot ett bättre liv. Att våga visa sig sårbar är det enda sättet att visa sig själv vem man är och försöka lära känna den personen. En annan sak som gör resan, livet, ännu svårare är att man ändras som person genom hela livet. Man måste alltså lära känna sig själv hela livet. Men samtidigt är det livet, en utmaning, för om man lär känna sig själv helt på en gång, vad är då meningen med livet? Då hade tillvaron varit ganska meningslös om det inte funnits "hinder" att övervinna. Det går att se på det här på olika sätt. Jag kan se det negativt och känna att livet är för svårt, att jag inte orkar med arbetet som krävs, att jag inte orkar med det som livet innebär. Jag kan också se det positivt, våga anta utmaningen livet är. Våga leva, våga vara glad men också våga vara ledsen. Ta ett steg framåt men även ett steg tillbaka, och istället för att se ett steg tillbaka som ett misslyckande kan man lära sig något utav det för att kunna bemästra liknande situationer i framtiden. Att se motgångar som något positivt, för utan motgångar kan man inte utvecklas som människa.
Fortsättning följer...
