ForWhatIt´sWorth

Var jättetrött imorse när jag knatade till jobbet vid 06:30. Att det dessutom var mörkt och regnade gjorde inte känslan av trött mindre.. Men när jag kom fram till jobbet mötte jag Cicci som precis slutat jobba (jobbat natt) och humöret steg. Sen när jag kom in till personalrummet och hämtade mitt dagsschema och möttes av detta då var dagen gjord.

 

 

Underbara fina Esther, hur skulle jag kunna leva utan dig? Du får mig att må så himla bra, det värmer verkligen. Tack för att du finns och jag fick bli din vän <3

 

Börjar som sagt må mycket bättre. Var hos läkaren på psykiatriska mottagningen för drygt en vecka sen. Trots att jag sa att jag mår bättre så skriver han ut ytterligare en medicin. Nu när jag tänker efter förstår jag inte varför? Varför ska jag ha ytterligare en medicin om jag redan börjar må bättre och höjningen av mina antidepressiva inte nåt full effekt än då den byggs upp långsamt i kroppen? Hade önskat att han hade förklarat lite mer hur han tänkte, men då han inte behärskar det svenska språket så bra så är det svårt. Tyvärr så blir det tillslut att jag sitter och håller med, ni vet när man sagt "va?" ungefär tre gånger och sen bara nickar instämmande för att inte verka dum. Som att det är att vara smart, gick hem därifrån med massa frågor som jag vill ha besvarade..

 

Hade tid med terapeuten idag och diskuterade det och har bestämt mig för att sluta med den nya medicinen. Dels för att ja känner att den inte är rätt för mig, jag är inte bipolär. Jag har inte genomgått en utredning och det känns inte okej att han prackar på mig en diagnos när han träffat mig två gånger, dessutom utan att ens tala om det för mig. Hans beskrivning av medicinen stämmer inte. Han sa att det skulle vara "ett komplement till mina antideppresiva" en stabilisator. En annan sak som gör att jag väljer bort den är att läkaren sa att man inte skulle bli avtrubbad av medicinen. Men jag fungerar inte i vardagen, är jättetrött hela tiden, totalt avtrubbad och märker knappt vad som händer runt om kring mig, känns som att någon har hällt lim i min hjärna. Har inte tagit mig upp till skolan, går runt som i en bubbla. Jag har inte ångest, men det känns som att jag inte har sovit på flera dagar så det är lite tufft att för jag har ingen energi.

 

Nu är Amilia här, hon ligger och sover och jag är barnvakt då Ronnie så gärna ville se på fotbollsmatchen som går på femman, en kanal som vi inte har. Så han drog till en killkompis för att kolla på den :) Amalias favorit är nallepuh, så jag köpte en nallepuh gosedjur och en boksamling med 12 små böcker med nallepuh berättelser. Köpte även kläder till henne, byxor, tröjor, strumpor och vantar. Köpte även en reflex i form av katten jansson. Vill att sötungen ska synas. För syns man inte så finns man inte för bilister och liknande, så köpte en för att kunna känna en större trygghet när vi är ute :) Hon hittade alltihop direkt när hon kom hit och blev överlycklig, sötuggla <3 Hon har inte släppt nallepuhgosedjuret sen hon kom hit och nu sover hon med den. Hon är så fin, världens underbaraste unge. Inga problem med att natta henne inte, somnade direkt :)

 

Mina böcker som jag beställt kom äntligen idag så jag ska läsa lite sen när jag pratat färdigt med min fina vän Thomas i mobilen :) Sååå. Nu dricka te och läsa "De svarta riddarna" av margit sandemo, äntligen fått nr 3 och 4. Väntat i över en vecka då det blev en försening från förlaget. Men den som väntar på något gott ^^

 

 

Pussåkraam / Stina mini mo

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej ! Har helt glömt bort bloggen för har haft så mycket att göra och tänka på den sista tiden. Lekt massor med Gabbi, jobbat, pluggat och fixat ny lya :) Så jag vet inte riktigt vart jag ska börja ?

 

C uppsatsen är iaf helt klar och inlämnad och GODKÄND :D Nu är det 99 dagar kvar till vi tar Socionomexamen! Tiden har verkligen flugit iväg och snart är det dags att bege sig ut i arbetslivet på riktigt. Känns lite pirrigt faktiskt, att vi nu har en utbildning och ska kunna massa saker. Kan man det man måste? Frågorna snurrar i huvudet. Men visst kan man se en utveckling i hela klassen. Jag märker en stor förändring hos mig själv, jag är säkrare, vågar ta mer plats, tänker väldigt väldigt mycket (det har jag iofs alltid gjort men inte på det här sättet). Att stå inför klassen och redovisa är inte nervöst längre, vad hände där liksom ? Nu älskar jag det, babbla och babbla, alla år jag varit tyst och inte tagit nån plats i klassrummet kommer nu ut på samma gång. Så visst, jag kan kanske uppfattas som något pratglad helt plötsligt. Men låt det vara så, i alla fall en stund. Det är så härligt att bara kunna vara mig själv och våga. Känner mig mycket lugnare i kroppen. Ångesten är inte där ständigt, jag har verkligen hittat rätt medicin nu. Visst kommer den och hälsar på ibland, den allmänna ångestklumpen/känslan. Men panikångesten, när hade jag det sist? Jag minns inte ens, det måste vara minst 4 månader sen. Underbart.

 

Lugnet jag känner, jag trodde det bara var jag som märkte av. Men när jag nämnde för Gabriella att det känns så, då sa hon att det märktes. Så himla kul när man får bekräftelse på sina framsteg. För det känns som om jag börjar hitta tillbaka till mig själv. En mer glad och lugn Stina som går och lägger sig med ett leende på läpparna och ser fram mot morgondagen. Den känslan kan jag inte minnas att jag känt förut. Känt mig trygg och glad. Min terapeut kommenterade det genom att säga, "då var det väl på tiden att du fick känna så". Ja, då är det. Jag förtjänar att må bra.

 

Samtidigt känns det konstigt att jag mår så nu, när det hänt så himla mycket kaotiskt den senaste tiden. Hade det varit för bara 6 månader sen är jag säker på att det har hade knäckt mig och gjort att jag åkt in på psyket igen. Visst har jag varit väldigt ledsen, så ledsen att jag rusade bort och en vän ringde larmcentralen. Skillnaden nu, är att jag kan må dåligt utan att ha ångest samtidigt, utan tankar att skada mig själv. Jag är BARA ledsen. Sen när man gråtit klart, känns det bättre. Ni vet som det var när man var mycket liten. Det känns så underbart att kunna vara normalledsen. Hejdå psykisk ledsenhet och tomhet. Jag vill se och tänka framåt. Det är svårt och vissa dagar känns grå. Men nu är det fler soliga dagar än grå. Så jag känner mig nästan lite smålycklig, så himla tacksam att jag får känna såhär.

 

Tänkte avsluta inlägget med en konversation mellan mig och min fina bästa vän Gabriella.

Gabriella : Jag tänkte nått bra igår, men nu har jag glömt bort det.

Jag: HAHAHA

Gabriella: Haha kul att jag kunde göra din dag

Gabriella: Vet du att vi har en vänskapssida på fejjan, det står att vi har varit kompisar sen september 2010 ,vi har varit kompisar i ett år.

Jag: Eh, två år?

Gabriella: Enligt fejjan ett!

Gabriella: OJJJJJJ ! hahahahahha, det är ju 2012!

Jag:  HAHAHAHAHAAHAHHAHAHAHAHAAHHAHAHAHAAHAHAHAH hahahahhahaa, välkommen efter!

Gabriella: hahahaha jag dör!

Jag: HAHA NEJ DÖÖÖ INTE!

 

 

Fina fina Gabbi, vad vore mitt liv utan en vän som dig ? <3 (och Esther, jag har verkligen inte glömt dig, och jag saknar dig massor. Längtar till vi ses, dumma dig som ska bo i Paris typ vid eiffeltornet, lyxgroda) <3