ForWhatIt´sWorth

Nu känns det verkligen som att våren är här. Dagen igår var helt underbar, strålande sol, inte ett moln på himlen och runt 12 grader varmt. Vindstilla var det också. Jag och Christian tog tillvara på dagen. Först åkte vi till folkesta och veckohandlade, sedan satt vi på balkongen i ngn timme. Avnjöt en cider i solen. När vi suttit på balkongen blev det en långpromenad med Biggie. Därför kändes det som att man kunde sätta sig i soffan med gott samvete på kvällen.

 

Kollar på en serie som heter Twin Peaks. Den är totalt vrickad men samtidigt så himla bra att man inte kan sluta kolla på den. Jag hade totalt missat den och älsklings kommentar när jag sa att jag inte sett den var "Va, har du inte sett den?!". Som vanligt tycker vi om samma saker så klart jag gillade den lika mycket som honom.

 

Har aldrig träffat en människa där förhållandet är så enkelt och underbart. Så här ska verkligen ett förhållande vara! Vi tycker lika om de sakerna som räknas. En sån enkel sak som mat, vi älskar båda att laga mat, och samma slags mat. Igår avnjöt vi marinerad kyckling inbunden i bacon med gräddsås och broccoli. Munorgasm! Har aldrig känt mig så trygg och älskad. Vi tar fram det bästa ur varandra och jag går runt med ett leende varje dag. För första gången på länge kan jag ärligt säga att jag älskar att leva. Tänk att livet kan ändras så totalt på bara ett par månader.

 

Var på uppföljning hos min psykiatriläkare i fredags. En ny läkare den här gången. Hon hade läst delar av min journal och hade nog förväntad sig ett vrak efter de tre ambulansfärder i vintras. Där kommer jag in med ett leende och ser ut som vilken frisk människa som helst. Den minen hon hade var obeskrivbar haha! Mötet tog ungefär en kvart. Det såg ut som att hon trodde jag ljög när jag sa att jag mådde bra, hon försäkrade sig om det tre gånger. Hon såg även att jag gått hos terapeut i två år och undrade hur jag kunde fått gå så länge.

 

Nästa gång jag ska till terapeuten är sista gången. Två år har hon funnits i mitt liv, vilket är en lång tid. Hon har gett mig extratimmar som jag egentligen inte hade rätt till. Men nu är jag äntligen i mål. När jag ser tillbaka hur jag mådde och var som person för två år sedan så känner jag inte igen mig. Från att gå från att i princip be om ursäkt för att jag finns till att våga ta plats och göra min röst hörd och inse att jag har rätt till det. Det är en befriande känsla, jag känner mig så fri. Så nu är det bara att hoppas på att jag har rätt inställning på min Bipolärmedicin så jag slipper ramla ner igen som i vintras.

 

Idag ska jag iväg på mitt kontakmannauppdrag. Om ungefär en timme ska jag hämta en 6årig liten pojke och åka på aktivitet med honom :) Det är roligt att ha två jobb, att få variation och kunna bidra till att en människa får en vardag som alla barn har rätt till.

 

Fint väder även idag, solen gör att humöret blir på topp!

 

Ha en fin söndag folkens ! :D

Blev förkyld för ungefär två veckor sedan. Hostade och snörvlade och tänkte inte så mycket på det mer än att det är en vanlig förkylning och att det går över. Såklart jag hade svårt att andas när jag både är förkyld och har astma. Efter fem dagar började jag känna mig lite bättre, trodde jag. Gick iaf till jobbet, kände mig lite yr men jag är inte den som stannar hemma i onödan. Jag älskar mitt jobb och skulle gärna jobba varje dag om jag orkat. Efter lunch skulle jag åka iväg för insats hos en av våra brukare. Började känna mig illamående och yr på vägen upp men tänkte att det är ju varmt och kvavt. Väl inne hos brukaren fick jag kämpa för att inte svimma, fick svimningsanfall efter svimningsanfall och när brukaren duschade satt jag som en säck potatis i hallen. I hissen på vägen ner började jag kräkas okontrollerat och allt snurrade och det tjöt i huvudet. Tog mig på nåt sätt till bilen där jag ringde en arbetskollega som kom till undsättning och skjutsade hem mig.

 

Visade sig att jag hade 39 graders feber, låg i duschen i två timmar i krampliknande smärtor. Sen låg jag i soffan i feberfrossa tills jag inte orkade med det mer och tog en sömntablett så jag somnade. När jag vaknade dagen efter mådde jag inte bättre. Började fundera på om det verkligen var en vanlig förkylning och efter att en kompis sagt till mig att ringa 1177 gjorde jag det. Fick en akuttid på jouren på city. De kunde inte hjälpa mig så blev remmiterad till akuten där läkaren frågade varför i all världen jag vänt mig till cityjouren och inte direkt till akuten. Hade dålig syresättning och en puls på 145. Fick ligga med syrgas, dropp och övervak (puls, syresättning, blodtryck), samt EKG. Hade som mest 12 sladdar kopplade till mig, kunde knappt röra mig ! Sänkan var skyhög så blev ivägskjutsad till lungröntgen. Visade sig att jag har lunginflammation.

 

Så doktorn skrev ut antibiotika och har käkat den 5 av tio dagar nu. Börjar känna mig lite bättre men febern spökar fortfarande och så även tröttheten. Tänk att man kan bli så sliten av en infektion. Usch ! Är jätterastlös och väntar bara på att jag ska bli frisk så jag får jobba igen !

 

Puss !

 

 

 

Händer så mycket just nu, inte runt omkring mig men med mig. Började i terapi för ungefär ett år sedan. Börjar verkligen se och känna skillnaden mellan mig då och mig nu. Det gör mig både glad och ledsen på samma gång. Ledsen över hur vilsen jag var, men glad över att jag sakta börjat resan mot att må bättre, att få det livet jag kan ha. Att vara den personen jag vill vara. Men jag har också fått medvetenhet kring hur lång resa jag har kvar, kanske hela livet. Men för varje litet steg i rätt riktning lär jag mig att uppskatta livet mer, det är så himla värt allt slit och alla tårar.

 

Att vakna och känna glädje över en ny dag. Det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Så svart som allt varit och fortfarande är i vissa perioder. Men bara smaken på glädje, på att leva gör att jag fortsätter kämpa. Jag är så tacksam för de vänner jag har som stannat kvar, som känner mig och fortfarande älskar mig. Det är min största rädsla, att vara illa omtyckt för den jag är. Det har gjort att jag tidigare inte vågat visat vem jag är, för om jag inte visar det, visar mig och min sårbarhet kan ingen skada mig. Det har gjort mig väldigt ensam.

 

Jag har även blundat för mina känslor, för om man inte känner gör det inte lika ont och jag har kunnat värja mig mot den inre smärta människor utsatt mig för. Det har gjort att jag samlat på mig ett hav av känslor som inte fått möjlighet att ventileras. Som en bomb som kan explodera när som helst. Jag har levt i en bubbla och sett på världen uppifrån, jag har inte varit närvarande i rummet. Det som händer, händer inte mig, för jag sitter på tryggt avstånd från det och bara iakttar. Så har det varit så länge jag kan minnas.

 

Går runt med en rädsla hela tiden, över att snart kommer något hemskt att hända. Så har det alltid varit, kom alltid en ny explosion med negativitet som gjorde att tillvaron, som man inte trodde kunde bli värre, allt blev det, värre. Man förberedde sig genom att alltid tro det värsta, inte förvänta sig något. Aldrig hoppas. Om tillvaron för några sekunder kändes okej blev jag jätterädd, för då visste jag att snart, snart skulle den bubblan spricka och tillvaron skulle förvandlas till ett levande helvete. Allt stod i kontrast, en bra tillvaro resulterade i ett helvete i nästa stund. Så ett medelmåttigt helvete var det bästa, då uppstod inga kontraster. Men självklart innehöll livet kontraster, speciellt inför högtider som startar en stress och en strävan hos människor att uppnå det ouppnåeliga. Givetvis raserades allt i sista sekund och helvetet uppstod. Jag har alltid hatat högtider. Ville gömma mig tills det var över och det medelmåttiga helvetet återfann sig.

 

När jag började i terapin började jag sakta, sakta öppna mig och tillåta mig att känna. Det kändes som att allt vällde ut och tillvaron blev värre än någonsin. Så mycket obearbetad smärta som behövde lyftas. Livet kändes övermäktigt och under 2012 försökte jag ta livet av mig två gånger och var inlagd på psykiatriska kliniken två gånger. Att lyssna mot mig själv och det jag känner är viktigt för att lära känna mig själv och förstå hur jag fungerar och vad de olika känslorna jag känner betyder, Känslor kan betyda så mycket och det är så otroligt viktigt att man lyssnar på sig själv, på sin kropp. Den berättar så mycket om dig själv, när det är dags att stanna upp och andas, när det är dags att säga ifrån och stå upp för sig själv men även när det är dags att ta ett steg tillbaka, inse att man är människa och att man som människa kan göra fel. Då är det viktigt att rätta till felen genom att erkänna dem. Det är bara genom att göra så som man kan utvecklas och växa som människa. Att lyssna mot sig själv och vara öppen. Det är sjukt skrämmande, men samtidigt är det den enda vägen mot ett bättre liv. Att våga visa sig sårbar är det enda sättet att visa sig själv vem man är och försöka lära känna den personen. En annan sak som gör resan, livet, ännu svårare är att man ändras som person genom hela livet. Man måste alltså lära känna sig själv hela livet. Men samtidigt är det livet, en utmaning, för om man lär känna sig själv helt på en gång, vad är då meningen med livet? Då hade tillvaron varit ganska meningslös om det inte funnits "hinder"  att övervinna. Det går att se på det här på olika sätt. Jag kan se det negativt och känna att livet är för svårt, att jag inte orkar med arbetet som krävs, att jag inte orkar med det som livet innebär. Jag kan också se det positivt, våga anta utmaningen livet är. Våga leva, våga vara glad men också våga vara ledsen. Ta ett steg framåt men även ett steg tillbaka, och istället för att se ett steg tillbaka som ett misslyckande kan man lära sig något utav det för att kunna bemästra liknande situationer i framtiden.  Att se motgångar som något positivt,  för utan motgångar kan man inte utvecklas som människa.

 

 

 

Haft bloggtorka en längre tid och har därför inte skrivit ett ord. Nu tänkte jag uppdatera lite om vad som skett i mitt liv den senaste tiden.

 

Dels är jag och Ronnie tillsammans igen efter ett ton kaos som vänt upponer på både mitt och hans liv. Men man kan inte leva ett helt liv och vara exakt likadan, livet ändras och vi ändras. Men man får inte glömma bort att man fortfarande är sig själv. Även om man gått igenom saker som kanske gjort att man utvecklats och ser annorlunda på saker och ting. Jag är jag, du är du, och nu är vi starkare tillsammans. Det finns oftast inte något ont som inte för något gott med sig. Det har blivit bättre på så många sätt, kommunikationen, lyhördheten, att inte ta varandra för givet. Sen har det kommit in en liten Amilia i vårt liv som lyser upp tillvaron nåt enormt.

 

 

Dessutom har jag nu läst 3,5 år på universitet och är i princip socionom. Missat en tenta för att jag mådde dåligt en period så jag blev inlagd. Men den ska jag tenta av nu på fredag. Om den blir godkänd kan jag ansöka om min socionomexamen, det känns jättekonstigt. Skolan har varit mitt liv så länge, nu börjar allvaret. Börja söka arbete som SOCIONOM. Hur sjukt är inte det, jag är snart socionom. Kan knappt tro det !

 

Skriver mer någon annan dag, nu måste jag ta vara på det sista av kvällen genom att plugga hälsoekonomi!

 

 

Börjar som sagt må mycket bättre. Var hos läkaren på psykiatriska mottagningen för drygt en vecka sen. Trots att jag sa att jag mår bättre så skriver han ut ytterligare en medicin. Nu när jag tänker efter förstår jag inte varför? Varför ska jag ha ytterligare en medicin om jag redan börjar må bättre och höjningen av mina antidepressiva inte nåt full effekt än då den byggs upp långsamt i kroppen? Hade önskat att han hade förklarat lite mer hur han tänkte, men då han inte behärskar det svenska språket så bra så är det svårt. Tyvärr så blir det tillslut att jag sitter och håller med, ni vet när man sagt "va?" ungefär tre gånger och sen bara nickar instämmande för att inte verka dum. Som att det är att vara smart, gick hem därifrån med massa frågor som jag vill ha besvarade..

 

Hade tid med terapeuten idag och diskuterade det och har bestämt mig för att sluta med den nya medicinen. Dels för att ja känner att den inte är rätt för mig, jag är inte bipolär. Jag har inte genomgått en utredning och det känns inte okej att han prackar på mig en diagnos när han träffat mig två gånger, dessutom utan att ens tala om det för mig. Hans beskrivning av medicinen stämmer inte. Han sa att det skulle vara "ett komplement till mina antideppresiva" en stabilisator. En annan sak som gör att jag väljer bort den är att läkaren sa att man inte skulle bli avtrubbad av medicinen. Men jag fungerar inte i vardagen, är jättetrött hela tiden, totalt avtrubbad och märker knappt vad som händer runt om kring mig, känns som att någon har hällt lim i min hjärna. Har inte tagit mig upp till skolan, går runt som i en bubbla. Jag har inte ångest, men det känns som att jag inte har sovit på flera dagar så det är lite tufft att för jag har ingen energi.

 

Nu är Amilia här, hon ligger och sover och jag är barnvakt då Ronnie så gärna ville se på fotbollsmatchen som går på femman, en kanal som vi inte har. Så han drog till en killkompis för att kolla på den :) Amalias favorit är nallepuh, så jag köpte en nallepuh gosedjur och en boksamling med 12 små böcker med nallepuh berättelser. Köpte även kläder till henne, byxor, tröjor, strumpor och vantar. Köpte även en reflex i form av katten jansson. Vill att sötungen ska synas. För syns man inte så finns man inte för bilister och liknande, så köpte en för att kunna känna en större trygghet när vi är ute :) Hon hittade alltihop direkt när hon kom hit och blev överlycklig, sötuggla <3 Hon har inte släppt nallepuhgosedjuret sen hon kom hit och nu sover hon med den. Hon är så fin, världens underbaraste unge. Inga problem med att natta henne inte, somnade direkt :)

 

Mina böcker som jag beställt kom äntligen idag så jag ska läsa lite sen när jag pratat färdigt med min fina vän Thomas i mobilen :) Sååå. Nu dricka te och läsa "De svarta riddarna" av margit sandemo, äntligen fått nr 3 och 4. Väntat i över en vecka då det blev en försening från förlaget. Men den som väntar på något gott ^^

 

 

Pussåkraam / Stina mini mo

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej ! Har helt glömt bort bloggen för har haft så mycket att göra och tänka på den sista tiden. Lekt massor med Gabbi, jobbat, pluggat och fixat ny lya :) Så jag vet inte riktigt vart jag ska börja ?

 

C uppsatsen är iaf helt klar och inlämnad och GODKÄND :D Nu är det 99 dagar kvar till vi tar Socionomexamen! Tiden har verkligen flugit iväg och snart är det dags att bege sig ut i arbetslivet på riktigt. Känns lite pirrigt faktiskt, att vi nu har en utbildning och ska kunna massa saker. Kan man det man måste? Frågorna snurrar i huvudet. Men visst kan man se en utveckling i hela klassen. Jag märker en stor förändring hos mig själv, jag är säkrare, vågar ta mer plats, tänker väldigt väldigt mycket (det har jag iofs alltid gjort men inte på det här sättet). Att stå inför klassen och redovisa är inte nervöst längre, vad hände där liksom ? Nu älskar jag det, babbla och babbla, alla år jag varit tyst och inte tagit nån plats i klassrummet kommer nu ut på samma gång. Så visst, jag kan kanske uppfattas som något pratglad helt plötsligt. Men låt det vara så, i alla fall en stund. Det är så härligt att bara kunna vara mig själv och våga. Känner mig mycket lugnare i kroppen. Ångesten är inte där ständigt, jag har verkligen hittat rätt medicin nu. Visst kommer den och hälsar på ibland, den allmänna ångestklumpen/känslan. Men panikångesten, när hade jag det sist? Jag minns inte ens, det måste vara minst 4 månader sen. Underbart.

 

Lugnet jag känner, jag trodde det bara var jag som märkte av. Men när jag nämnde för Gabriella att det känns så, då sa hon att det märktes. Så himla kul när man får bekräftelse på sina framsteg. För det känns som om jag börjar hitta tillbaka till mig själv. En mer glad och lugn Stina som går och lägger sig med ett leende på läpparna och ser fram mot morgondagen. Den känslan kan jag inte minnas att jag känt förut. Känt mig trygg och glad. Min terapeut kommenterade det genom att säga, "då var det väl på tiden att du fick känna så". Ja, då är det. Jag förtjänar att må bra.

 

Samtidigt känns det konstigt att jag mår så nu, när det hänt så himla mycket kaotiskt den senaste tiden. Hade det varit för bara 6 månader sen är jag säker på att det har hade knäckt mig och gjort att jag åkt in på psyket igen. Visst har jag varit väldigt ledsen, så ledsen att jag rusade bort och en vän ringde larmcentralen. Skillnaden nu, är att jag kan må dåligt utan att ha ångest samtidigt, utan tankar att skada mig själv. Jag är BARA ledsen. Sen när man gråtit klart, känns det bättre. Ni vet som det var när man var mycket liten. Det känns så underbart att kunna vara normalledsen. Hejdå psykisk ledsenhet och tomhet. Jag vill se och tänka framåt. Det är svårt och vissa dagar känns grå. Men nu är det fler soliga dagar än grå. Så jag känner mig nästan lite smålycklig, så himla tacksam att jag får känna såhär.

 

Tänkte avsluta inlägget med en konversation mellan mig och min fina bästa vän Gabriella.

Gabriella : Jag tänkte nått bra igår, men nu har jag glömt bort det.

Jag: HAHAHA

Gabriella: Haha kul att jag kunde göra din dag

Gabriella: Vet du att vi har en vänskapssida på fejjan, det står att vi har varit kompisar sen september 2010 ,vi har varit kompisar i ett år.

Jag: Eh, två år?

Gabriella: Enligt fejjan ett!

Gabriella: OJJJJJJ ! hahahahahha, det är ju 2012!

Jag:  HAHAHAHAHAAHAHHAHAHAHAHAAHHAHAHAHAAHAHAHAH hahahahhahaa, välkommen efter!

Gabriella: hahahaha jag dör!

Jag: HAHA NEJ DÖÖÖ INTE!

 

 

Fina fina Gabbi, vad vore mitt liv utan en vän som dig ? <3 (och Esther, jag har verkligen inte glömt dig, och jag saknar dig massor. Längtar till vi ses, dumma dig som ska bo i Paris typ vid eiffeltornet, lyxgroda) <3

Har verkligen shoppad järnet både igår och idag, nästan så jag skäms lite över alla saker jag köpt. Fast nej. Det börjar bli höst och jag behövde höstkläder och skor. :) Har varit två jättehärliga dagar. Känner mig helt utmattad haha. Igår somnade jag i soffan framför 21:00 filmen med kläder på. Kände mig något förvirrad när jag vaknade idag och insåg att jag inte ens kommit till sängen !

 

Åh är så himla nöjd med allt jag köpt !! Ska ta bilder men min kamerasladd är borta och mobilen tar cpdåliga bilder när det är mörkt ute. Inte tillräckligt med lampor i lägenheten för att de ska bli bra kvalite. Så det får vänta till imorgon ! Imorgon blir det alltså bildregn ! :D

 

 

Imorgon eftermiddag kommer Gabbi hem till mig, ska äta middag, dricka vin och bara ha det trevligt och självklart babbla järnet ! (och förmodligen skratta så vi får kramp i magen). <3 <3

Har slitit som ett djur med att få klart C-uppsatsen. Det har inte varit lätt när uppdragsgivarna mer eller mindre skitit i oss och lämnat allt åt oss i sista sekund, trots att de lovade massor. Häromdagen satt jag och pluggade 21 timmar i sträck. Är totalt psykiskt och fysiskt utmattad, magen är uppsvälld så det ser ut som om jag är gravid i 6 månaden pga stress. Men igår kväll kom det fantastiska beskedet att C-uppsatsen nu är klar, den ska opponeras på :D Följt av att handledaren skrev att det är beundransvärt. Sen skrev hon och sa till mig att sova ordentligt natten till idag följt av tre utropstecken. Det kan jag lova att jag gjorde. Vaknade för en liten stund sen.

 

Det pep till i mobilen förut. Nu är min mobil klar att hämta också så idag slipper jag lånemobilen ! :) Mot elgiganten !! :D