Full rulle ! 2012-10-12
Hej ! Har helt glömt bort bloggen för har haft så mycket att göra och tänka på den sista tiden. Lekt massor med Gabbi, jobbat, pluggat och fixat ny lya :) Så jag vet inte riktigt vart jag ska börja ?
C uppsatsen är iaf helt klar och inlämnad och GODKÄND :D Nu är det 99 dagar kvar till vi tar Socionomexamen! Tiden har verkligen flugit iväg och snart är det dags att bege sig ut i arbetslivet på riktigt. Känns lite pirrigt faktiskt, att vi nu har en utbildning och ska kunna massa saker. Kan man det man måste? Frågorna snurrar i huvudet. Men visst kan man se en utveckling i hela klassen. Jag märker en stor förändring hos mig själv, jag är säkrare, vågar ta mer plats, tänker väldigt väldigt mycket (det har jag iofs alltid gjort men inte på det här sättet). Att stå inför klassen och redovisa är inte nervöst längre, vad hände där liksom ? Nu älskar jag det, babbla och babbla, alla år jag varit tyst och inte tagit nån plats i klassrummet kommer nu ut på samma gång. Så visst, jag kan kanske uppfattas som något pratglad helt plötsligt. Men låt det vara så, i alla fall en stund. Det är så härligt att bara kunna vara mig själv och våga. Känner mig mycket lugnare i kroppen. Ångesten är inte där ständigt, jag har verkligen hittat rätt medicin nu. Visst kommer den och hälsar på ibland, den allmänna ångestklumpen/känslan. Men panikångesten, när hade jag det sist? Jag minns inte ens, det måste vara minst 4 månader sen. Underbart.
Lugnet jag känner, jag trodde det bara var jag som märkte av. Men när jag nämnde för Gabriella att det känns så, då sa hon att det märktes. Så himla kul när man får bekräftelse på sina framsteg. För det känns som om jag börjar hitta tillbaka till mig själv. En mer glad och lugn Stina som går och lägger sig med ett leende på läpparna och ser fram mot morgondagen. Den känslan kan jag inte minnas att jag känt förut. Känt mig trygg och glad. Min terapeut kommenterade det genom att säga, "då var det väl på tiden att du fick känna så". Ja, då är det. Jag förtjänar att må bra.
Samtidigt känns det konstigt att jag mår så nu, när det hänt så himla mycket kaotiskt den senaste tiden. Hade det varit för bara 6 månader sen är jag säker på att det har hade knäckt mig och gjort att jag åkt in på psyket igen. Visst har jag varit väldigt ledsen, så ledsen att jag rusade bort och en vän ringde larmcentralen. Skillnaden nu, är att jag kan må dåligt utan att ha ångest samtidigt, utan tankar att skada mig själv. Jag är BARA ledsen. Sen när man gråtit klart, känns det bättre. Ni vet som det var när man var mycket liten. Det känns så underbart att kunna vara normalledsen. Hejdå psykisk ledsenhet och tomhet. Jag vill se och tänka framåt. Det är svårt och vissa dagar känns grå. Men nu är det fler soliga dagar än grå. Så jag känner mig nästan lite smålycklig, så himla tacksam att jag får känna såhär.
Njuter av varje solskensdag.
Tänkte avsluta inlägget med en konversation mellan mig och min fina bästa vän Gabriella.
Gabriella : Jag tänkte nått bra igår, men nu har jag glömt bort det.
Jag: HAHAHA
Gabriella: Haha kul att jag kunde göra din dag
Gabriella: Vet du att vi har en vänskapssida på fejjan, det står att vi har varit kompisar sen september 2010 ,
vi har varit kompisar i ett år.
vi har varit kompisar i ett år.Jag: Eh, två år?
Gabriella: Enligt fejjan ett!
Gabriella: OJJJJJJ ! hahahahahha, det är ju 2012!
Jag: HAHAHAHAHAAHAHHAHAHAHAHAAHHAHAHAHAAHAHAHAH hahahahhahaa, välkommen efter!
Gabriella: hahahaha jag dör!
Jag: HAHA NEJ DÖÖÖ INTE!
Fina fina Gabbi, vad vore mitt liv utan en vän som dig ? <3 (och Esther, jag har verkligen inte glömt dig, och jag saknar dig massor. Längtar till vi ses, dumma dig som ska bo i Paris typ vid eiffeltornet, lyxgroda) <3
