Äntligen !
Nu har mitt examensbevis kommit. Känns så otroligt att jag är klar. 3,5 års universitetsplugg. Men har man gett sig fan på att man ska klara något kommer man oftast långt.
Arbetar fortfarande kvar inom socialpsykiatrins "Hjälp i hemmet" (hemvård). Men har genom en brukare blivit rekommenderad till att bli hennes sons kontaktperson vilket innebär att jag ett antal tillfällen i veckan tillbringar tid med honom såsom till exempel leka, baka osv.. Mamman kan inte uppfylla sin sons behov av en anledning, hon vill men kan inte. Givetvis kommer hon vara med när jag och sonen är på olika aktiviteter men hon kommer inte kunna delta aktivt. Det är där jag kommer in i bilden, det är mitt uppdrag. Att hjälpa till att aktivera pojken och finnas som stöd.
Brukaren tog därför kontakt med min chef som ringde ansvarig på AMF (Arbetsmarknad och familjeförvaltning) som sedan tog kontakt med mig och frågade om jag var intresserad för uppdraget. Vilket jag är. Var på intervju igår och uppdraget börjar vecka 8 då den som har uppdraget nu slutar då.
Dessutom har jag sökt ett heltidsjobb som Socialsekreterare - utredningsenheten barn. Som också till hör AMF. När jag var på intervju sa kvinnan som intervjuade mig att hon hoppas att vi blir kollegor. Det värmde. Jag hoppas.. kommer ringa järnet när ansökningstiden gått ut.. !
Mitt liv är bättre än någonsin. Jag mår bra psykiskt och har fått tillbaka energin efter sjukskrivningen. Kommit på fötter igen och har varit det i flera månader så jag känner mig stabil. Har dessutom en fantastisk kille som stöttar mig på alla sätt. Som har båda fötterna på jorden och delar vardagsansvaret med mig. Tidigare har det alltid fallit på min lott. Arbeta med att må psykiskt bättre samtidigt som man får slita ihjäl sig med alla sysslor som måste göras i hemmet har slitit ut mig totalt. Det gick inte. Nu har jag utrymme att arbeta med mig själv och på bara några månader mår jag bättre än någonsin. Jag känner att mina leenden är äkta och att jag skrattar från hjärtat. Det är underbart, att inte gå runt i en bubbla försjunken i svarta tankar. Närmar mig slutet på min terapi. Enligt min terapeut är jag inne på sista etappen. Att ha bearbetat klart allt jag varit med om, så jag kan släppa det för gott. Drömmer mycket mardrömmar om det. Vilket betyder att jag bearbetar det. Börjar släppa det mer och mer. Jag börjar känna mig så fri. Jag känner mig äntligen vuxen istället för som en liten flicka som tassar på tå för att inte vara i vägen. Jag vågar ta plats mer och mer och finnas och inse att jag har precis lika stor rätt som alla andra att göra det.
/ Stina
