2011-11-28
Kom hem från vårdcentralen för en stund sedan, fick frikort idag yey. Känns riktigt tungt just nu, sitter mest och stirrar framför mig. Borde börja plugga snart, läsa massa kurslitteratur så jag kan börja med tentan någon gång. Men jag orkar inte.. Vill skriva massa saker men känns som att det är fel forum. Borde verkligen skaffa en ny dagbok, en riktig bok som jag kan skriva ner allt jag tänker i. En bok som bara jag får läsa. Ska göra det nästa gång jag är nere på stan tror jag.
Men var i alla fall hos kuratorn förut, för första gången i mitt liv. Var helt skräckslagen innan och ville mest springa därifrån. Det där med att lita på vuxna är inte riktigt min starka sida. Men jag gjorde det i alla fall, även om jag inte vågade. Det var inte ens jag som bokade tiden där, för det vågar jag inte. Det var min sjukgymnast som fixade tiden åt mig för att han såg hur jag mådde även om jag inte sa något till honom. Kan inte påstå att det känns bättre nu men hon sa att det tar tid. Sen tyckte hon inte att hon var rätt person för mig att jag behöver annan hjälp för min problematik. Tänker inte gå in på vad det handlar om. Men hon bokade in ett till samtal, egentligen hade hon inga tider innan jul men hon fixade en tid åt mig i alla fall på något sätt. Fick dessutom en hemläxa till nästa gång, en tung sådan enligt min egen uppfattning.
Tydligen så finansierar landstinget psykoterapi hos privatpraktiserande psykoterapeuter och dit tyckte hon att jag skulle vända mig. Problemet är bara att dit måste man ringa själv.. Som tur är har jag två personer i min närhet som antagligen kommer tvinga mig att ringa om de så ska slå numret och sen limma fast telefonen vid örat på mig. Så jag antar att jag kommer ringa. Kuratorn gav mig förutom numret till psykoterapeuten även sitt nummer och numret till psykjouren. Fick ringa henne när jag ville sa hon och psykjouren kan man ringa dygnet runt. Så dit ska jag tydligen ringa nästa gång jag mår kasst.
Helt plötsligt känns det som att allt blossades upp och blev så himla stort, jag har inte riktigt sett på det på det sättet. Eller jo, det blev fel uttryckt. Jag HAR sett det så, en gång i tiden, men det har ingen annan gjort tidigare så man har på något vis fått lära sig att trycka tillbaka sina egna känslor och inte känna så mycket. Inte tro att man är något. Nu när någon annan helt plöstsligt säger att jag får känna blir jag helt ställd.
Det första hon frågade när jag kom dit var "hur mår du". Det resulterade i att jag satt och bölade i dom 45 minuterna jag var där. Först kändes det så fruktansvärt pinsamt att jag 22 år gammal börjar störtgråta som en liten bebis, men hon var så välkomnande och gav mig känslan av att det var okej. Det enda hon sa när jag grät var, "det är okej man får gråta här", sen tog hon fram näsdukar. Hon var verkligen så himla professionell, hon kunde det där med att vara personlig men inte privat. Hon kunde hantera att jag var ledsen utan att det blev stelt eller så och få mig att känna mig lyssnad på. Visade sig att hon var socionom och hade varit det i 34 år.
Det kändes så skönt att jag berättade om vissa saker som hänt och känslor som uppstått och frågetecken kring saker, saker som hon kunde svara på och tillochmed bekräfta att jag haft rätt angående vissa saker. Samtidigt som det var skönt att jag faktiskt haft rätt så gjorde det mig så himla förbannad och ledsen. Förbannad på människor som har skyldigheter som istället väljer att blunda.
Nej nu ska jag sluta skriva, blev nästan en bok det här och det var det inte tänkt. Kanske en något flummig bok utan detaljer, men detaljerna tänker jag inte dela här, dom ska ner i min bok som jag ska köpa.
Men var i alla fall hos kuratorn förut, för första gången i mitt liv. Var helt skräckslagen innan och ville mest springa därifrån. Det där med att lita på vuxna är inte riktigt min starka sida. Men jag gjorde det i alla fall, även om jag inte vågade. Det var inte ens jag som bokade tiden där, för det vågar jag inte. Det var min sjukgymnast som fixade tiden åt mig för att han såg hur jag mådde även om jag inte sa något till honom. Kan inte påstå att det känns bättre nu men hon sa att det tar tid. Sen tyckte hon inte att hon var rätt person för mig att jag behöver annan hjälp för min problematik. Tänker inte gå in på vad det handlar om. Men hon bokade in ett till samtal, egentligen hade hon inga tider innan jul men hon fixade en tid åt mig i alla fall på något sätt. Fick dessutom en hemläxa till nästa gång, en tung sådan enligt min egen uppfattning.
Tydligen så finansierar landstinget psykoterapi hos privatpraktiserande psykoterapeuter och dit tyckte hon att jag skulle vända mig. Problemet är bara att dit måste man ringa själv.. Som tur är har jag två personer i min närhet som antagligen kommer tvinga mig att ringa om de så ska slå numret och sen limma fast telefonen vid örat på mig. Så jag antar att jag kommer ringa. Kuratorn gav mig förutom numret till psykoterapeuten även sitt nummer och numret till psykjouren. Fick ringa henne när jag ville sa hon och psykjouren kan man ringa dygnet runt. Så dit ska jag tydligen ringa nästa gång jag mår kasst.
Helt plötsligt känns det som att allt blossades upp och blev så himla stort, jag har inte riktigt sett på det på det sättet. Eller jo, det blev fel uttryckt. Jag HAR sett det så, en gång i tiden, men det har ingen annan gjort tidigare så man har på något vis fått lära sig att trycka tillbaka sina egna känslor och inte känna så mycket. Inte tro att man är något. Nu när någon annan helt plöstsligt säger att jag får känna blir jag helt ställd.
Det första hon frågade när jag kom dit var "hur mår du". Det resulterade i att jag satt och bölade i dom 45 minuterna jag var där. Först kändes det så fruktansvärt pinsamt att jag 22 år gammal börjar störtgråta som en liten bebis, men hon var så välkomnande och gav mig känslan av att det var okej. Det enda hon sa när jag grät var, "det är okej man får gråta här", sen tog hon fram näsdukar. Hon var verkligen så himla professionell, hon kunde det där med att vara personlig men inte privat. Hon kunde hantera att jag var ledsen utan att det blev stelt eller så och få mig att känna mig lyssnad på. Visade sig att hon var socionom och hade varit det i 34 år.
Det kändes så skönt att jag berättade om vissa saker som hänt och känslor som uppstått och frågetecken kring saker, saker som hon kunde svara på och tillochmed bekräfta att jag haft rätt angående vissa saker. Samtidigt som det var skönt att jag faktiskt haft rätt så gjorde det mig så himla förbannad och ledsen. Förbannad på människor som har skyldigheter som istället väljer att blunda.
Nej nu ska jag sluta skriva, blev nästan en bok det här och det var det inte tänkt. Kanske en något flummig bok utan detaljer, men detaljerna tänker jag inte dela här, dom ska ner i min bok som jag ska köpa.
